I fredags efter jobbet mötte jag upp Niclas och Dessie. Vi skulle gå en promenad men såg en golden i hagen så vi gick in, hundarna började leka och jag var glad. Det var soligt, varmt och det var fredag!
Jag tog upp telefonen som så många andra ggr de senaste dagarna för att se om Tina (uppfödaren) har hört av sig om valparna har fötts. Givetvis har jag missat ett samtal från henne men jag ringer upp och är förväntansfull. Tina svarade och berättade att det till slut bara var fyra valpar som överlevde och att några dog, det var bara en enda tik i kullen och hon var givetvis en av dom döda. När Tina sa "Alexandra, jag har ingen valp till dig nu" kändes det så overkligt.
Dels för att jag har sett framför mig hur jag ska få hälsa på hemma hos Tina och valparna snart, jag har köpt massvis med grejer och tänkt på detta varenda ledig sekund. Jag har sett framför mig hur jag får ta på henne sitt halsband första gången och dessutom har jag också fått kontakt med en kille som bor jättenära mig som också skulle köpa från denna kullen, hur trevlig som helst och det var så roligt att vi skulle ha var sitt syskon och bo SÅ nära varandra. Men det finns inget att göra åt. Jag har gråtit, jag har vart förbannad. Men jag har fina människor runt omkring mig. Det kändes som att hon dog ifrån mig, det blev liksom ett litet tomrum i hjärtat. Fy..
Något som däremot gör det hela väldigt mycket lättare är att Tina har en tik som när som helst ska börja löpa. Flamman heter tiken och hon är, precis som Tina själv sa, helt ljuvlig. Det blir alltså en valp från henne och den kommer hem till oss i augusti. Det är två månaders längre väntan, men då smäller det! Kommer det, av någon anledning ingen tik där, då ger jag nog upp. Men det kommer inte hända.
Puss & Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar