För några veckor sedan var jag ute och tränade lite klicker med Cia och Jonna. När jag satt där på marken såg jag att en av Ds tänder såg lite konstig ut. Jag släppte snabbt oron och fortsatte träna men när jag kom hem så kollade jag noga i munnen och såg att en av tänderna långst upp längst in var helt söndrig. Första tanken var att det var en stor bit tandsten men nej, det blödde och tanden var verkligen sönder. Jag fick självfallet ångest och "panik" och satte igång googlandet. Ringde till vet men klockan var över nio och det kostade 20 kr timmen att prata med vet i gbg (tio mil härifrån).
Jag bestämde mig för att ringa till en vet här i Borås direkt på morgonen nästa dag. Sagt och gjort, vi behövde åka in direkt och gjorde det. D undersöktes och operation bokades till dagen därpå.
Operationsdagen var hemsk. Jag lämnade henne vid åtta och fick hämta henne lite efter tio. Under tiden satt jag och Amanda på Viskan och åt frukost. Jag ringde till receptionen hela tiden och frågade om hon var klar. D får panik när hon sitter i bur och därför skulle hon få vakna i ett rum tillsammans med mig. När hon klev in i rummet, precis nyvaken var det som att allt föll på plats. Det var det största beviset på hur mycket jag älskar den hunden, och hon mig. Alldeles vinglig går hon fram och skall visa mig kärlek. Det gjorde så ont i hjärtat samtidigt som jag blev helt varm.
Vi åkte hem efter ett tag och vi hade fixat så att hennes Biabädd stod i vardagsrummet mellan sofforna och Niclas skrivbord vid ett element. Jag la mig tillsammans med henne i bädden och höll om henne, sen somnade vi tillsammans där.
Usch. Allt gjorde så ont. Det var sån oro hela tiden och att lämna in sin älskade bästa vän till okända människor för operation var så jobbigt. När vet bad mig ta av hennes sele för att sätta på ett eget koppel och gå iväg med henne var vidrigt.
Nu mår hon bra! Hon gick på smärtstillande i två veckor men nu är allt läkt jättefint och stygnen har hoppat bort av sig själva. Min lilla hjälte! <3
